Från ”bra banor” till oljehysteri

När gick vi från att spela på den olja som låg på banan till att alla skulle veta exakt vilken oljeprofil som låg från ansatsen till käglorna? Swebowl tittar tillbaka på när vi fick namngivna profiler.
- Då fick man facit i hand, säger Tore Torgersen.

Under förra millenniet, innan oljehysterin hade nått Sverige, hade den osynliga motståndaren som låg på banan inte fått några namn. Det vara bara att lösa det som låg på 60 fot fram till käglorna, med det du hade tillgängligt. Den tidigare storspelaren och förbundskaptenen Magnus Johnson Sr. minns den tiden.
- Man pratade om lätta banor, och svåra banor, och man pratade om ”blockade” banor. Somliga använde att det var ”bra banor” när det var välskött och det fanns likhetstecken mellan att välskötta banor gav höga siffror, och misskötta banor gav låga siffror, säger han.

Även om oljeprofiler inte fanns på den tiden så betydde inte det att det inte var olika oljat. Tvärtom var koncept som att ”olja bort motståndare” och ”lägga tuba” för att få höga resultat väl omtalade fenomen.
- Att man höll på att mixtra med banor har man ju gjort hela tiden. Någon la en hemmaprofil som var lämpad för kanten och sådär. Man mixtrade med borstarna och munstyckena. Men just att de var namnsatta och hur mycket olja det var och så, det kunde man inte ens veta på de gamla maskinerna, säger Magnus Johnson.

Den första gången det kom en oljeprofil till Sverige var när den framgångsrika touren Super Six startade på hösten 1999. Magnus Johnson, som var en av grundarna till touren, minns hur ett litet amerikanskt företag kom för att ordna med banunderlag.
- Vi hade kommit i kontakt med Kegel Company, som var tämligen obekant vid den tiden. De skickade över den senaste maskinen och en expert för att lägga banorna, berättar Magnus Johnson och fortsätter:
- De tog reda på topografin och sedan la man, med det som utgångspunkt, olja för att nå en bestämd resultatnivå. Det prickades inom tio pinnar varje gång. Sa man att det skulle vara 1280 för final så blev det så. När de kom hit med de här experterna. Först då började man prata om hur lång en profil var.

-Hade du sagt 15 fot eller 40 fot hade folk bara sett ut som frågetecken. Det var ingen som hade reflekterat över några längder, än mindre profiler. Det var först när PBA-touren började med ”djurprofilerna” som man började prata om längd och mänga olja. Då är vi inne på andra sidan 2000-talet, säger han.

PBA-touren började med oljeprofiler 2002, då hette de A, B, C, D och E. Säsongen 2003 - 2004 döptes de för första gången, till de idag ikoniska: Cheetah, Viper, Scorpion, Chameleon och Shark. Den säsongen var också den första där norrmannen Tore Torgersen var över och spelade på den amerikanska proffstouren.
- Innan så fick man ju pröva sig fram, känna hur man skulle göra, hitta rätt linje och det tog lite tid. När vi fick reda på att det var Cheetah, då fick man ju facit i hand och det tog inte många slag innan man fattade hur man skulle göra, säger norrmannen som idag bor i Vänersborg.

Med profilen på papper visste världens bästa spelare genast hur de skulle göra. För världsmästaren i All-event från 1999 blev det tråkigare.
- I mitten på 90-talet fick man hitta någonting ”safe”, spela 200 i snitt, och inte ta några risker för att se med ögonen vad som hände bland de andra spelarna och sedan passa på när man hittade någonting. Det var lite mer intressant att spela tävlingar då. Det var många bra lirare som inte tog sig till final, det var lite mer riskabelt att livnära sig på det då, säger Tore Torgersen.

Den regerande seniorvärldsmästaren i Masters, från Las Vegas i somras, spelade tre säsonger på PBA-touren, tjänade ungefär $ 100 000 på 32 tävlingar och spelade en TV-final. Han säger att det aldrig var någon större diskussion bland spelarna på touren om de nya oljeprofilerna.
- Det var aldrig ett tema. Det är klart att det var ju skönare att veta vad som kommer vara i hallarna. Kegel var ju duktiga med att utfallet blev vad det skulle vara och det var sällsynt att spelarna klagade på oljeprofilerna. Under hela min karriär där borta var det ”no coaching” så du fick inte prata med någon tränare, ”ball-rep” eller någonting. Jag tror att det var rätt så skönt att släppa gissningsleken, säger han:
- I och med att man spelade i USA och att de var så professionella så pratade vi inte om det. Hittade någon en lösning på profilen så sa man ingenting. Där borta var det tystare, man vill inte ge bort hemligheten till en konkurrent, säger Tore Torgersen.

Samtidigt var det också enklare att välja klot på mitten av 2000-talet. Det fanns helt enkelt inte så många att välja på, och de som fanns var förhållandevis lika varandra, om man jämför med de möjligheter som finns idag.  
- De var inte så extrema, kloten var närmare varandra. Hade jag inte något klot som svängde hade de andra inte heller det. Det var inte så utslagsgivande. Man kunde inte åka på en tävling och ha fel klot, det kan du göra idag, säger Tore Torgersen.

Oljeprofilerna tog sig sedan till Sverige men inte fören efter 2010 började banunderlagen regleras inom svensk bowling. Efter att Sundbyberg, med Magnus Johnson som coach, hade lagt en hemmaprofil som var 28 fot kort och hade 20 ml olja.
- Hur vi kom på den minns jag inte ens. Vi var ju bättre på kortolja så vi la den, bara på lattjo, och det var ju skitsvårt innan man kom på hur man skulle göra. Gjorde du fel var du rökt, gjorde du rätt kunde du göra hur mycket som helst. Det var ju inte populärt bland de andra lagen, säger han.

Tore Torgersen var där med Team Pergamon som då hade vunnit SM-guld 7 år i rad, och förlorade mot Sundbyberg som sedan sitt senaste SM-guld.
- Ja, fy fan, det kommer jag ihåg. Jag tror vi spelade med plast. Mitt minne av profilen är inte bra. ”Sumpan” gjorde det för att de var bra på det. Man gör vad man kan för att vinna, säger han och Magnus Johnson berättar mer:
- Det var jäkligt mycket olja i mitten så det var svårt att spärra vänsterkäglor, 2 - 8 var jättesvår att spärra. Antingen började den i det torra, då tog du ingen på vänstersidan, eller så gick du in och försökte skruva, då tog du möjligen någon, skrattar han.

Det har funnits rykten som säger att ”Sumpan” la den profilen för att tvinga Svenska Bowlingförbundet att reglera oljeprofilerna, för att få stopp på en del av det mixtrande som pågick, men det förnekar Magnus Johnson.
- Vi såg det bara som en stor fördel. Inte som någon protest, det vill jag nog säga. Men det var efter det de första reglerna kom för hur det fick vara. Det där med hysteri på profiler, det hade nog kommit hit ändå, det hade det alldeles säkert gjort, säger han.

Sedan ”Sumpan-profilen” har Elitserien spelats på namngivna oljeprofiler. 2012 kom de första svenska ”djurprofilerna” med Järven, Räven, Vargen, Björnen och Älgen. Tore Torgersen tror att profilerna har gynnat svensk landslagsbowling mycket.
- Sverige har gjort det väldigt bra. Sedan 2000-talet har det blivit mycket jämnare. Det är många fler lag som har en chans. Under min tid i Pergamon var det ingen som var nära. Nivån i svensk bowling har blivit bredare, säger han och jämför med sitt moderland:
- I Norge har man velat ha lite gynnsammare och Sverige är mycket bättre än Norge nu. Runt 2000 var Norge i jämnhöjd med Sverige på landslagsnivå. Men det här har gjort Sverige mycket bättre, säger han.

Idag pratar alla om profiler och vi har använt 68 olika profiler i svenskt ligaspel under säsongen.
- Det är klart att även de i de lägre divisionerna hör vad de bra bowlarna säger. De vill vara med på det här. Till och med min son, som är 12, vill veta vilken profil han tränar på. Det är jättesvårt att komma ifrån, säger Tore Torgersen och fortsätter:
- Man ser ju nu, de senaste åren, när man tittar på graferna ser de helt galna ut. Man kan ju hoppas att de utvecklas så att det blir lite svårare. Det längtar jag efter, när det är grisigt. Det verkar ju som att det bara blir högre och högre resultat. Med dagens klot är problemet att profilen inte ligger mer än en serie. Det svåra är att få profilerna att ligga kvar på banan, så jag vet inte vad som kommer att hända, säger Tore Torgersen.